lisalyser

Döden. Något man är rädd för, något man inte tänker på, något man inte vill veta av. När man tänker på det, så är det någon som dött, en olycka som man varit med om. Folk tror att man ska komma till himlen och leva långt och länge. Man tror att alla handlingar man gör är goda. men så är inte fallet. Många kanske är medvetna om vad de gör, om att alla handlingar inte är goda. Hur som helst.

För inte så länge sedan.dog en närstående till mig. Det var väldigt många delade känslor. Lättnad, sorg, ånger, tomhet. Vet inte vad jag skulle känna. Det är inte kul när någon lämnar den materiella världen, när själen försvunnit och kroppen kvar.

Personen låg i sjukhus i 3 veckor. MÅnga kanske undrar varför man inte gjorde slut på farmor, så att hon slapp lida. Visst håller jag med om det. När det är någon annan, som man inte känner. Men när det gäller en närstående, hoppas man alltid att folk kan komma tillbaka. Man hoppas på ett mirakel, att en person ska bli bättre att hon plötsligt ska öppna ögonen, bli friskare och sedan ksnake komma hem igen och leva med oss igen. Men förhoppningarna var för gäves.

Nu när jag sitter här och skriver, ångrar jag så mycket att jag inte besökte farmor oftare. Några hus bort och jag var för lat för att besöka henne, för lat och satt hemma vid datorn och gjorde annat. Då jag träffade henne var när vi hade släkt träff. Middagar, då vi åt oss mätta, då pappa brukade hjälpa farmor upp för trappan och satte henne i en fotölj och såg på när alla runtomkring skratade, sjöng, lekte och pratade. Vid jul insåg jag hur mycket jag saknade henne. En plats vid bordet var tom. Det brukade vara farmors. Det var också då jag insåg att hon var borta och aldrig skulle komma tillbaka och sitta på den platsen och äta mat. INte då vid julen, inte nu, aldrig. Vart man än såg såg man farmor, minnen av farmor. Men på sätt och vis var hon där med oss. Vi hade reserverat den vanliga platsen för henne, lagt fram en tallrik med mat för henne och skålade för henne.

Egenligen var det väl lika bra att det hände. Hon kämpade allt vad hon hade. Visst är man ledsen över att on dött, men å andra sidan vet man att hon kommer till himlen. Hon en bra farmor, älskad av släkten.

Igår efter skolan arrangerades en julfest för eleverna på Kristinehamns folkhögkola. Den anordnades också av eleverna från några av varje klass. En måndad tidigare orndades ett möte med alla  klassrepresentaterna från varje klass. Jag var klassrepresentat för College. allt skulle bestämmas. Matten, drickan, underhållet, glöggen och massor med annat. I måndags var det sista mötet innan den stora festen. Allt skulle gås igenom en sista gång. Jag och en till fick schemat för att vi hade tider att passa.

Igår då  var det dags för fest efter skolan. Jag hade inte många lektioner den dagen. så jag förberedde mig lite inför festen. Jag skulle vara Toastmaster eller Festgeneral. Hur det gick till är jag lite osäker på. Vi fick det jobbet av festkomitén, så det var bara att göra. Klassen skulle fixa det. Hur jag fick förtroendet att vara klassrepresentant vet jag inte heller. Kanske tog jag bara den. Och de andra accepterade det. NÅgon månad tidgare hade jag fått någon idé i duschen som bara poppad upp i min skalle. Jag skulle stå på schen. Det spelade ingen roll om det blev pankaka eller om det gick bra. Huvudsaken var at stå där framme. Jag kunde läsa upp något som jag skrivit. Grejen var inte att det skulle bli bra utan att det skulle vara för att stå där framme, för att jag inte tyckte om att stå längst fram, när alla stod och tittade på mig. Vad säger hjärnan då när ett Toastmaster tillfälle dyker upp framför näsan. Innan man viste ordet av fick man anförtroendet av klassen och av festkomitén att vara festgeneral.

Som sagt. Igår när jag gick igenom schemat några gånger upptäckte jag att det stod lotteri på schemat. Upptäckten av detta gjorde mig lite nervös. Jag kanske skulle ta hand om det. Sprang omedelbart till Husmor, som hade hand om festen och frågade om Lotteriet.

"Strunta i det." Sagde hon. "Vi lägger i mer manlar i gröten."

Hjärtat lugnade ner sig ett par slag och jag behövde inte oroa mig för den punkten. Kl. 17.00 samlades alla i entrén för att dricka lite glögg och småprata med lärare och elever. Jag hälsade alla välkomna och presentrade närmaste punkten i programmet. Det skulle hållas dansförestälning av Dansare, danshandledare och Tillval dans. Järngänget hade också en dans att visa upp. Föreställningen tog ungefär 45 min. Därefter gick vi tillbaka och in io matsalen. Alla satte sig ned. Jag presenterade resten av programmet och skulle ha i uppgift att dirigera borden när de fick hämta maten. I början såg det bra ut, så jag gick och satte mig. Men efter ett tag gick det mindre bra. En efter en från olika bord gick och hämtade mat i alla fall. Jag tyckte det var lika bra. En blinning kan inte se tvärs över matsalen om det är mycket folk  vid serveringen eller inte. Efter middagen lämnade jag över till dansarna som tog hand om långdansen och dans kring granan. Efter en drygt halvtimma återvände vi från Gympasalen en gång till, eftersom dansen hölls  där. En liten tårtbit, lite kakor och lite kaffe innan julföreställningen skulle hållas i Aulan. Den skulle framföras av Fritidsledarna från första året. Föreställningen var rolig. Det var en Parodi av Kristinehamns folkhögskola (KPS). Parodier på personal och kända elevprofiler. Under scenerna kom det folk som hälde vatten från ena hinken till den andra hinken. De höll på så ett antal gånger ända till slutet. Då vände de sig till publiken och kastade  hinkarna mot oss. Istället för vatten som alla trodde att detet var regnade det godis från hinkarna. Folk dök ned under stolarna för att grabba tag i så många som möjligt. Jag fick inte tag i någon, men jag fick 2 st av någon framför mig. Julfesten avslutades efter föreställningen. Men för eleverna hade festen redan börjat..

Livet som synskadad är verkligen jobbigt ibland. Om man vill att något ska bli av, får man fixa det själv, även om det inte är ens jobb. Alla ska ju ha lika möjligheter, men det stämmer inte. Alla som går i skolan får sina material på svartskrift och kan skriva prov på papper. De kan spela vilken sport de vill. Fotboll handboll och massa andra sporter. De kan kolla på tv och få sina textrader översatta. De köpa vilken dator som helst och inte behöva skaffa massa program till datorn, mobilen eller vad det är de behöver. De kan bli anställd nästan vart som helst, industrijobb, restaurangjobb, och sådant som kanske inte krävar utbildnin. Men vi kan endast ha Kontorsjobb, sjukgymnastik, masage och lite sådana jobb. Okej. Jag medger att det är lite överdrivet, att jag överdriver. I de flesta ställen är det så.

Om jag fick skulle jag vilja skapa en värld perfekt för blindningar. En värld där allt är tvärt om. Bara för att jävlas med seende, med seende som inte förstår. För att folk ska förstå,  måste man generalisera en aning, det vill säga en hel del. Men i alla fall.

Den perfekta världen i skolan vore att Alla lärare var synskadade eller blinda. INgen får Se mer än 10 %. Lärarna har datorer antingen med förstoringsprogram eller ingen skärm alls. Alla lärare läser med antingen punkskrift eller förstoring. De kan också läsa med talsyntes. Alla seende elever ska ha på sig bindlar. De får en var sin dator att jobba med.  Alla elever som ser mer än 10 % MÅSTE ha på sig bindlar. Varje elev ska kunna punkt, så att de kan hitta  till sina platser. Alla seende ska kunna punkt, för det är det mest på. Det finns inga papper och pennor i skolan. Det ska vara otillåtet.

Jag kanske överdrev en smula. Men det är så det är i den vanliga världen. Den anpassar sig inte för oss synskadade. Deet blir en synskadads jobb att springa och leta efter ansvariga för att man ska göra en tenta, trots att det inte är ens jobb. Det är ju lärarens jobb. Men, Världen är som den är och har svårt för drastiska förändringar. Det enda tillfredställande man har här i livet är att förvränga det man ser och göra det så knäppt det bara kan bli. Blindningar får gärna hjälpa till och göra världen till en dystopi, en så förvrängd värld för seende som det bra går.

Här kommer en helknäpp grej som jag tydligen publicerat på:

www.sockerdricka.nu

Jag har ingen aning om vad jag tänkte när jag skrev en här. Den hade jag tydligen publicerat för något år sedan eller 2.

Himlen var blå
Och solen var gul
Här satt jag och skrev
Att jag var ful

Gräset var grönt
Och blomman vacker
Här satt jag
I snyftatacker

Himlen blev grå
Och molnen blev svarta
Ett liv vill jag ha
Bortom Sparta

Hjärtat blev rött
Och blodet sprang
Den rätte för mig
Då jag hörde hans klang

Mitt hjärta var rött
Och hans var blå
Vårt hjärta blev lila
När vi kramade på

Vårt hjärta blev till guld
Då vi fick ett barn
Vi blev så lyckliga
Då han döptes till Dan.

I helgen den 29-30 november äer det första gången som Cannon Cup hålls. Den anordnades av FSBU (Föräldrarföreningen för synskadade barn och ungdomar i väst). Det är en turnering som hölls för barn och ungdomar, vilket var bra p.g.a. att det inte finns så många turneringar v arken i Sverige eller internationella. Därför bestämde de sig att anordna en egen och i helgen tog den plats för första gången. Det var inte många lag, men ändå en turnering. Lagen var FSBU salt, FSBU peppar och Linköping HIF.  De från Linköping hade mest spelare. Vi hade bara 3 i ett lag och 4 i ett annat lag. De som var med i FSBU Peppar var hette Erik, Tobias, David och Nicolina. I mitt lag var Sofia , Lisette och Jag. I linköpingvar det Thaer, Albin, Jennifer, Andreas och Johan. Har ingen aning om vad de heter i efternamn...

Vi samlades vid lunchtid i ett hus som kallades Munkhuset i Göteborg. Där fick alla spelare, ledare, funktionärer som skulle övernatta där, lägga ifrån sig sina saker på respektive sovplats. För FSBU lagen var det bara att kasta i oss maten, springa direkt till Gymnastiksalen och rusta oss inför den första matchen. Det blev lite tajt mellan lunchen och den första matchen, Man blev väldigt mätt och tung i magen när man skulle värma upp. Men det gick bra ändå.

Första Matchen slutade 7-12.  Vi vann med 7-12. Jag, Sofia och Lisette är ju lite äldre. De andra var lite yngre i det laget. Spelet gick bra. Jag behöver vara lite mer explosiv, som jag alltid får höra. Lyckas aldrig bli det. Men å andra sidan tränar jag inte lika mycket. Vår unga och oruttinerade coachdeer var också bra. Jag är så van vid att det ska vara på ett visst sätt, van vid att mina de gamla coachernas sätt att jobba. Det är inte så att de är dåliga. Det kräver lite omställning i mitt huvud bara. De skötte det jättebra.

Den andra matchen förlorade vi mot Linköping, med 8-6 tror jag det var. Vet inte varför vi förlora. Kan bero på många faktorer. Vi i FSBU salt är tjejer, kan vara en. De hade två killar på plan. Jag är nog lite mer rutinerad än vad de andra är, men jag å andra sidan tränar inte lika mycket som de andra längre. Lite sådana grejer. Kul var det att spela mot folk i sin egen ålder för en gångs skull.

Vi körde en sista gång mot FSBU Peppar en sista gång. Den matchen vann vi också. Jag tror vi vann med 8-3 eller något sådant. Lite stretching, avfjällning  från alla skydd, kläder och bindlar, en snabb renande dusch och sedan på med rena kläder. Jag hade en del problem med att hitta alla mina grejer som jag spritt ut. Men så var vi också många tjejer i ett litet omklädningsrum. Alla skulle ha plats med sina grejer dessutom. Så det var väl egentligen inget konstigt med det. Jag fick också platsen där folk var och duschade, inte i duschen, men intill där alla gick ut och in. Det blev en vattenpla utanför i stället. När jag fick tag i allt jag skulle ha, både för stunden och för natten kunde jag gå till Munkhuset där alla satt och åt middag. Sovsäck, kudde och liggunderlag tog jag också med mig.

Efter middagen, ungefär 1-2 timmar efteråt, skulle varje lag göra ett uppträdande, eller hålla i en lek. Vårt lag, FSBU Salt Körde en ordlek. Sofia hade rätt. När vi gjorde den, planerade den, ansåg hon att den kanske skulle bli för rörig, men jag och LIsette insisterade. Så det fick bli en ordlek. När alla uppträdande var klara, blev det disco. Alla i FSBU stannade kvar och dansade lite granna. Linköping hade redan försvunnit. De ville väl inte dansa antar jag. TRÅKIGT! Men alla är olika. Resten av kvällen ägnades åt att prata, umgås och proppa i sig massor med popcorn.

Nästa dag spelade FSBU salt (mitt lag) första matchen. Den spelades mot Linköping. Jag kom inte ihåg hur den slutade. Kul var det i alla fall. Jag kände mig grym, som i princip tog alla bollar från Slutet av Sofias back till Lisettes back.  Det kändes härligt, att ta alla bollar, blockera dem, så att de studsar iväg utanför plan. Vi förlorade även den matchen.

Efter lunch spelade vi final mot LInköping igen. De hade spelat en match mot FSBU Peppar också, strax innan lunch. För vårt lag blev det också än en gång att kasta oss i maten och sedan snabbt iväg till tillbaka till gymnastiksalen. Lunchen kändes väldigt tijt inpå, men det fick duga.

Jag kommer inte ihåg så mycket av finalen. Jag mins många bollar var nära att rulla in när vi sköt. Det var lite otur med oss. Vi styrde in ganska många bollar. Vid slutet av andra halvlek bytte jag och Sofia plats. Hon överto min Centerplats och jag tog hennes back. Det var dags att vara målkåt. Men det gick sådär. Sofia. Stukade sin hand. Hon kunde tydligen inte stödja på den heller. Så vi bytte tillbaka. Jag klev upp på centern igen och hon tog tillbaka sin plats. Inte många bollar senare. Ska jag vara överallt och försöka tall alla bollar som bår. Olyckligtvis. Kommer jag i hög fart  med min tunga kropp och kolliderar med Sofias nyligen stukade hand och gör den ännu värre. En medical timeout görs och Sofia kan lugna ner sig efter smärtan. Då var det inte långt kvar. Så hon fick helt enkelt stå ut sista tiden. Många bollar kom inte på henne. Den sista minuten tog jag många bollar själv, dels för att en i laget var skadad och dels för att vi låg i underläge. Den matchen förlorade vi tyvärr också.

Kort efter matchens slut delades massor med priser ut. Funktionärerna fick pris, Domarna, fick pris, köket och säkert några fler som fick pris. Efter det var det dags för priserna i Goalball. FSBU peppar fick pris för 3:e plats, FSBU salt för 2:a plats och Linköping för 1:a plats. Sofia och Johan fick Pris för bäste målskytt. Tobias och Eric från FSBU Peppar fick pris för de  yngsta spelarna, som spelar mot dubbelt så stora killar. David från FSBU Peppar fick också pris, men för årets rockey. Nicolina fick pris för bäste funktionsspelaren. Eller vad man nu kallar det. Personen i vilket vfall håller samman hela laget. Har man glömt någon mer? Hoppas inte det.

Dusch stretching och lite frukt som mellanmål. Sedan var helgen slut.

För mer information om helgengå in på: www.fsbu.org