Vilse i Kristinehamn
Livet som synskadad
Ett liv som synskadad är väldigt spännande, särskillt när man försöker göra saker själv. Det kan gå bra och det kan gå dåligt. I mitt fall gick det idag åt skogen.
Idag efter skolan ville jag se var Kristinehamns judoklubb låg. Så Jag beger sig ut i den lilla staden, som vid det tillfället inte verkar så liten. Klubben skall tydligen Ligga någonstans vid tågstationen, som ska ligga ungefär mitt i staden. Jag traskar dit till tågstationen och ströver sedan omkring lite planlöst för att hitta min judoklubb. Jag hittar en taxi station som pekar mot enbensinstation. Jag går vidare och letar efter en bensinstation. Enligt taxichauffören skulle klubben vara mitt emot macken. Men mitt emot macken var ett bostadsområde. Där träffa jag på en gubbe som gick med mig tvärs över Statoils parkeringsplats över ett tågräls, som turligt nog hade ett övergångsställe. Där möter vi en tredje gubbe som jobbar på en verkstad. Den verkstaden går vi igenom och på baksidan av verkstaden skall klubben tydligen ligga. Gissa vad som händer?
Klubben hade en karate klubb ovanför. Så jag och gubben som jobbade på verkstaden kanckar på, men får inget svar. Vi går runt huset och hittar en dörr som är öppen. Dörren ledde inte till en judoklubb. Den ledde upp till Karateklubben.
Dagen blev inte som jag hade tänkt mig, fastän jag hade en optemistisk inställning. Men vad hade man tänkt sig, när man är synskadad och ska hitta på egen hand. I alla fall inte att hitta dit man ska. En första gång är alltid den dålig gång. Så nästa gån kanske blir en bättre gång.
Ett liv som synskadad är väldigt spännande, särskillt när man försöker göra saker själv. Det kan gå bra och det kan gå dåligt. I mitt fall gick det idag åt skogen.
Idag efter skolan ville jag se var Kristinehamns judoklubb låg. Så Jag beger sig ut i den lilla staden, som vid det tillfället inte verkar så liten. Klubben skall tydligen Ligga någonstans vid tågstationen, som ska ligga ungefär mitt i staden. Jag traskar dit till tågstationen och ströver sedan omkring lite planlöst för att hitta min judoklubb. Jag hittar en taxi station som pekar mot enbensinstation. Jag går vidare och letar efter en bensinstation. Enligt taxichauffören skulle klubben vara mitt emot macken. Men mitt emot macken var ett bostadsområde. Där träffa jag på en gubbe som gick med mig tvärs över Statoils parkeringsplats över ett tågräls, som turligt nog hade ett övergångsställe. Där möter vi en tredje gubbe som jobbar på en verkstad. Den verkstaden går vi igenom och på baksidan av verkstaden skall klubben tydligen ligga. Gissa vad som händer?
Klubben hade en karate klubb ovanför. Så jag och gubben som jobbade på verkstaden kanckar på, men får inget svar. Vi går runt huset och hittar en dörr som är öppen. Dörren ledde inte till en judoklubb. Den ledde upp till Karateklubben.
Dagen blev inte som jag hade tänkt mig, fastän jag hade en optemistisk inställning. Men vad hade man tänkt sig, när man är synskadad och ska hitta på egen hand. I alla fall inte att hitta dit man ska. En första gång är alltid den dålig gång. Så nästa gån kanske blir en bättre gång.
