lisalyser

Snacka om att var uppe väldigt mycket denna dag eller kanske ska man säga detta dygn. I vilket fall har dagen vart händelsefull och det är lika bra att skriva när man har tankar, än när man inte har några alls. Om två timmar har jag vart uppe i ett dygn. Eller. Nej. Det kan man nog inte säga. Jag har faktiskt sovit lite här och var, men det spelar väl egentligen ingen roll. Jag har vart i Stockholm denna dag med skolan.

På de senaste dagarna har jag vaknat lite hur som helst, men idag vaknade jag klockan 6 för att komma med till Stockholm. Då låg jag och segade mig halva tiden fram till sju och den andra tiden sprang jag omkring som en galning för att fixa mina grejer, så som kaffe, smörgåsar, dricka, presenterna till min morbror som jag skulle hälsa på, och lite småkrafs. Kaffet som jag gjorde i morse står fortfarande på samma plats och orörd.  Stressen fortsatte fram till Sju, då jag sprang ned till bussen och hann nätt och jämt med den. Jag var nästsist på.

På vägen upp stannade vi i Arboga för att sträcka på benen kanske ta en kopp kaffe, och för en del, en liten frukost. McDonalds fick det bli, eftersom det inte var många alternativ. Dessutom vad har man för val när folkets strömmar dit. Kaffet var alldeles för varmt att drick på plats, så jag tog med den till bussen fanns där några strödda platser som hade tomma sitsar. Jag tog två av dem och spred ut mig. På vägen upp hände faktiskt inte så mycket. Jag somnade med en mp3-spelare på, hörlurar i öronen och en kaffekopp i handen. Vår så kallade guide var riktigt ok i början, men när riksdan kom in i bilden blev han väldigt långtråkig. Guiden var egentligen en samhällslärare från skolan. I vilket fall, var det inte många som lyssnade på hans historier, många pratade, hade hörlurar i öronen och sådana grejer. Men vem förebrår oss när ämnen som kan bli riktigt roliga att bli tråkiga. Inget emot lärare och särskilt inte den vi hade idag, men det finns en viss gräns.

Vid lunchtid gick vi in i riksdan och där varade turen faktiskt i två timmar. Det var ganska spännande där. Jag kommer dock inte ihåg om jag vart där tidigare eller inte, men mycket fanns där att se, inte för att jag såg särskilt mycket, men å andra sidan var jag inte så jätte peppad på att få allt beskrivet. Det såg pampigt och stort, och det var väl allt som behövdes vetas. Jag orkade inte engagera mig i arkitektur och sådant, så jag bara lyssnade.

Det som var roligast och som jag kommer mest ihåg av riksdan var när vi skulle in och titta på politikernas röstning för någon fråga. Först drog guiden igenom några regler för oss och en av reglerna var att man skulle vara tyst. Lättare sagt än gjort. Precis när man kommit in och satt sig hör man en gubbe nerifrån som gör någon snark/grymtljud, som en gris. Och gissa vad man är nära att göra, om inte brista ut i gapskratt. Tog mig någon minut att sansa mig och lugna ned mig efter det. Ta kort fick man också göra, men inte utan blixt. Jag glömde dessutom min kamera hemma och den jag hade i mobilen var säker inget vidare bra. Så inga foton togs av mig under resan. Det som också var kul att höra var talesmannen. Han kan räkna sig bland en av de snabbaste talsynteserna, även om han inte var någon. Snacka om att prata snabbt. Jag som brukar ha talet på en ganska medelsnabb nivå, vet inte vart eller hur många ord i minuter, men den där mannen kunde räknas över trehundra tror jag. I vilket fall hängde inte jag med, och kompisar här i skolan brukar klaga på att de inte hänger med min talsyntes på datorn eller min talsyntes på mobilen. Då kan man ju föreställa sig deras situationer i det här läget. Allt man hörde var brottstycken av mötet. Det mesta men kunde höra var ja och nej. Men alla ord som jag faktiskt fick in, flög genast ut ur det andra örat, så det hjälpte föga.

Efter riksdan sprang vi egentligen och letade efter skor, men kompisen hittade inga. Istället hittade jag en väska som jag köpte. En helt svart med små detaljer på, eller kanske inga alls. Men det spelade ingen roll, för väskan som jag hade hemma, hade gått i sönder. Det var ju tänkt också att jag skulle besöka min morbror, men det gick åt stöpet. För det första äger min morbror en restaurang i Stockholm och det var tänkt att jag skulle äta där, men det blev inte så. Vi hittade en Tai Restaurang i närheten och gick in där istället. För det andra åt vi frukos väldigt tidigt och det gick inte att vänta längre. Vi var helt enkelt tvungna att sätta i oss något. Tiden räckte helt enkelt inte till för att besöka min morbror, för att därefter åkte vi med Tunnelbana till en fotoaffär, för att en klasskamrat skulle ha en kamera därifrån. En annan klasskamrat skulle absolut köpa skor, eftersom jag råkade trampa sönder hennes sula. Klockan blev 3, sen, 4, och sedan halv 5 och de skulle absolut nödvändigtvis gå in i teatern och titta back stage. Inte för att det var kul tyckte jag. Men ändå.

Det var ganska trångt där vi var. Vi gick uppför trappor och sedan ned för trappor och sedan upp igen och ned igen. Trånga gångar var det och spiraltrappor därpå, dessutom jättesmala. Jag tyckte hellre att vi skulle hälsa på min morbror och äta sushi. Nu när jag skriver, vet jag inte ens om jag sitta, stå eller ens ligga ned, eftersom det gör både ont i fötterna och rumpan och ryggen. Man kan väl inte säga att det är helt lyckat. På back stage var jag väl också inte så intresserad av att titta på sådant eftersom jag inte fick träffa morbror och äta lite sushi. Så själva den visningen blev typ lite förstörd för mig själv för mitt dåliga humör.

Efter bakom scenen visningen var det faktiskt teater, som jag faktiskt inte kommer mycket ihåg av. Dels för att jag sov igenom halva teatervisningen, dels förstod jag den inte eftersom jag sov i början, sov lite i mitten och sov lite i slutet. Dessutom var jag fortfarande sur över att jag missade min egentliga aktivitet, vilket var att hälsa på morbror. Titeln på teatern kommer jag heller inte ihåg. Allt jag kommer ihåg var något med att gifta bort och äktenskap och lite sådana saker. Det var en Shakespeare pjäs i vilket fall.

Resan på vägen hem var egentligen den roligast och faktiskt den som håller mig vaken just nu. Tekniskt sätt är det allt skratt jag framkallat under resan tillbaka som håller mig vaken just nu. Vi blev en aning övertrötta där och då, så att det verkligen gick i överflöd. De som satt i närheten av oss fick stå ut med oss i ungefär två timmar. Så mycket som vi fnissade och skrattade åt allt och inget. Ju längre resan gick desto lägre blev humorn och desto mer skrattade vi. Något som var minnesvärt var pratet om månen. Hur vi kunde få månen att bli full det undrar jag fortfarande. Tror att jag hade tänkt att fråga om det var fullmåne, men att frågan blev om månen var full. Det tolkades av klasskamraten att månen var berusad. Hur hon fick det till. I vilket fall. Så höll vi på hela vägen hem och vi slutade inte förrän strax innanankomst.

Men på det hela taget var väl resan helt okej. Jag fick eller snarare köpte en väska och ett par skor men missade dock min huvudaktivitet att hälsa på min morbror eller rättare sagt mina morbröder. All After Eight tom jag köpt var buren i onödan och jag är faktiskt lite besviken över att vi inte besökte restaurangen istället för den där dramavisningen bakomscenen. Jag har faktiskt ingen aning om varför, om det beror på min barnslighet eller något annat. Jag kan inte förklara känslan. Jag kanske är mer besviken än vad jag tror. Jag har den känslan att jag vill dit nu nu nu nu!!! På störten! Som ett litet barn som vill ha den den vill ha. Men jaja. Jag är hemma nu och jag får väl åka dit nästa gång jag besöker stockholm.

Eller så är jag sjuk nog att tänka att förävningarna var för stora. Jag kanske ska leva som en jävla epikuré eller vad fan det nu heter.

// Lisa